16'

”	Bob hund har fått en spelning i Solna 1992. Vi ska ta i allt vad vi kan. Redan vid soundcheck så hoppar jag upp så jag landar på knäna och river hål på byxorna. När vi väl spelar så har jag kanske druckit en halv starköl innan och jag hoppar på knäna, det är rock och vi tar i 45 minuter, och jag har kanske landat på knäna 10 gånger när konserten är slut. Vi är uppe sent, och omöjliga att ha att göra med, jag känner ingen speciell smärta. Men dagen därpå när jag vaknar har jag fruktansvärt ont i knäna, så jag måste gå till doktorn. Så jag åker upp till akuten och jag får träffa en läkare. Jag pratar med honom och han frågar vad jag har gjort. Så vi röntgar knäna och jag får komma tillbaks till honom. Det var inget fel på mina knän, jag hade bara lite ont. Sedan frågar läkaren: "Var du full?" Nä. "Knarkar du?" Nä. "Okej, det här var ett konstigt beteende, jag ser det här som ett självmordsförsök", säger han. "Du får en remiss av mig och nu ska du till psykakuten". Och jag får ett par kryckor, jag stapplar iväg och jag hinner titta vad det står på den här remissen, då står det så här: "Patienten hoppade fem meter upp i luften utan droger". "Utan droger" är understruket så hårt att det har gått hål på papperet. Jag går in på psykakuten och det var en väldig konstig "Gökboet"-stämning därinne. Det är nån som mår jättedåligt, nån som gömmer sig bakom en palm och nån som sitter alldeles ensam och gömmer ansiktet i händerna. Och sen kommer jag in i ett rum och där står en kvinna i vit rock som sätter på en bandspelare. Bandspelaren går i gång och jag ska svara på första frågan. "Berätta varför du hör röster som befaller dig att kasta dig ner på marken", frågar hon. Nu blir jag nervös och tänker att det här kommer att ta lång tid och jag kommer med motargument. Om en fotbollsspelare bryter benet i en närkamp, ska han låsas in då? Eller om en stuntman gör ett misslyckat hopp, ska man medicineras då? Är det inte så att om man spelar rock och råkar landa på knäna, är det inte för att man är inne i musiken? Sedan efter mycket om och men, så kom vi fram till att det var ett olycksfall i arbetet. Den dagen åkte jag hem svettig och darrig med ett leende på läpparna. Att jag två år senare verkligen bröt foten på en konsert i Skellefteå, det är en helt annan historia.	„
— Thomas Öbergs sommarprat 2001